OMFAMNA

 – Embrace, omfamna på engelska, detta härliga ord! Det låter som om jag får en varm kram och omsluts av kärlek och fullständigt kan slappna av. Delar jag upp omfamna till om-famna, om som mantrat och ursprungsljudet när allt skapades, famna, jag kramas, omsluts av livet på något härligt och underbart sätt. Livet omfamnar mig mer och mer. Ju fler år jag fått i det här livet desto mer har jag kunnat börja omfamna den jag är. Jag har börjat titta lite mer kärleksfullt på mig själv och på alla de där sidorna som jag inte är så förtjust i. På många sätt så uppskattar jag livet mer nu, jag kan liksom stanna kvar längre, behöver inte rusa vidare snabbt och fixa eller justera livet. Som jag har längtat efter att bli omfamnad som barn, tonåring och även som vuxen. Åren som har gått har fått mig att inse att jag inte kommer att få den där omfamningen som jag längtat så mycket efter. Den kommer inte ges av den som jag längtat skall ge den till mig. Det är bara jag som kan ge den till mig själv nu. Jag kan börja omfamna mig själv oftare och när jag omfamnar mig så omfamnar jag samtidigt livet och alla som jag möter.

Duktig

Jag har varit så duktig, stark och vuxen mer eller mindre hela mitt liv; klara mig själv, fixa allt, inte visa mig allt för sårbar, inte visa allt som jag känner. Jag har försökt att hålla livet och mig själv under kontroll. I denna duktighet dyker alltid en kritisk inre röst upp som säger att jag inte är tillräcklig, inte gör tillräckligt, inte har läget under kontroll, helt enkelt inte är tillräckligt bra. Denna inre röst är hård, skarp och inte barmhärtig på något sätt. Den säger saker som jag aldrig någonsin skulle kunna säga till någon annan. Ribban är högt satt och när den funnits där så länge så har det varit svårt att ifrågasätta den, för den känns ju så naturlig och självklar. När jag bjöd in andligheten i mitt liv och gjorde det tydligt för mig själv att andlighet är oerhört viktigt för mig, först då förändrades successivt synsättet på mig själv. Jag började kunna separera mig själv från den där inre kritiska rösten och undersöka var den kommer ifrån och om det den säger verkligen är sant och rimligt. Att vara duktig och klara allt själv blir en enorm anspänning för kroppen och sinnet. När jag började yoga kunde jag  känna en närvaro i min kropp som hjälpte mig att förstå att jag faktiskt känner saker i min kropp. Min kropp visade sig vara helt fantastisk och den kom med budskap, något jag tidigare inte känt. Det handlar inte längre om att vara duktig på att känna och veta, det handlar om att vara närvarande och i detta varande är min sårbarhet plötsligt min styrka. En styrka jag inte visste att jag hade för jag var så duktig på att lyssna på den där inre kritiska rösten som både skrikit och viskat till mig i alla lägen. När jag gav mig själv utrymme att vara mer med mig själv, började undersöka min relation till min andlighet genom meditation, yoga, föreläsningar och böcker började jag sakta upptäcka vem jag egentligen är. Det är verkligen inte den där kritiska rösten och duktigheten, det är en helt annan Mia som jag med kärleksfulla ögon kan omfamna, alla delar, både de tokiga och de kloka. Jag är faktiskt en människa som vandrar här på jorden och det innebär att jag får utvecklas och jag inte är klar, jag kommer aldrig någonsin att bli klar. Vad klar nu egentligen betyder?

Oskyldig

All denna skam som jag burit och bär på, var kommer den ifrån? För om jag inte är duktig och inte har livet under kontroll är det så lätt att lägga hela ansvaret på mig. Det är fel på mig som inte fixar och klarar det. Eftersom min ribba varit så högt lagd fanns det inget utrymme att utvecklas, för hur jag än gjorde så blev det ett misslyckande. I misslyckanden fanns ingen möjlighet att växa. Det finns bara två lägen i min duktighet, klara det eller inte klara det. När jag inte klarade det kom skammen. Den här skammen kommer ju inte ifrån mig från början, men det hjälpte ju inte mig när jag var liten. Som barn förstår man inte detta utan drar slutsatsen att det är något fel på en själv. Som vuxen har det tagit mig lång tid att bli snäll mot mig själv och inse att jag var ett oskyldigt barn som fick bli vuxen alldeles för fort och för tidigt. Jag hade inte någon vuxen förebild som guidade mig och kunde säga till mig, nu är du för hård och kritisk, släpp det, det är inte ditt fel. Numera vet jag att jag kan göra fel utan att det är fel på mig, även om skammen kryper fram, så kan jag nu omfamna den och säga att jag är inte skyldig till allt som går fel och är fel i världen. Jag är ju här för att utvecklas, jag behöver inte veta och vara klar från början, jag är oskyldig, behöver inte bära på skammen och känna skuld för att jag inte kan eller för att jag gör ”fel”. Det går inte att uppnå någonting alls i livet om misstag inte begås, helt enkelt ha och göra fel. Skapelseprocessen går genom försök och misstag, det är så det fungerar. Jag får lov att misslyckas för på min resa genom misslyckande så utvecklas jag och får uppleva känsla av att vara Miss Lycka om jag tillåter mig själv att förstå skapelseprocessen.

Sorg

När jag började känna mer i min kropp och sätta ord på vad jag kände så kom också sorgen. Sorgen över hur jag stängt av mig själv för att jag kände in vad alla andra kände. Hur jag parerat för att se till att alla andra mådde bra och var lyckliga. Hur jag förändrat och anpassat mig själv så att jag skulle passa in och vara så som de ville att jag skulle vara. Hur lite intresse det fanns för vem jag var, vad jag ville och framför allt vad jag kände och hur jag upplevde livet. Sorg skulle inte visas för andra för det var att vara svag och sårbar. ”Vad skall grannarna tro?”, är kanske den mening som klingade starkast under min uppväxt. Jag minns när min pappa blev sjuk och den första tanken och känslan som kom var att jag skämdes för att jag och min familj inte var som andra familjer. När min pappa precis hade dött sprang jag in i en garderob och bad högre makter, ufon vad som helst, att ta mig därifrån. Jag upprepade förtvivlat, detta händer inte, detta händer inte… För nu visste jag att alla verkligen skulle få reda på att jag och min familj var annorlunda. Jag var en flicka utan pappa, han var död. Jag ville inte att andra skulle tycka synd om mig, jag skämdes för att min pappa hade varit sjuk och dött. Jag kunde inte kontrollera livet och jag kunde inte kontrollera skamkänslan jag bar på. Upplevelsen att förlora min pappa tidigt i livet har även gett mig gåvor. Jag fick med mig sjukdom och död tidigt i livet vilket gjort att jag uppskattar livet och kan se livets olika nyanser. Jag har lätt för att se sorg hos människor jag möter och är inte rädd för att möta sorgen och döden i mötet med andra. Jag har firat och firar livet mycket. Jag firar varje månad med min fantastiska man, för jag vet att inget är för evigt. Det går inte att ta något för givet, det är bara här och nu som gäller. Det kan låta paradoxalt, att få vara själ i en människokropp är en gåva. Även om det är smärtsamt att känna och uppleva så är det verkligen det som livet går ut på, känna och ta in livet här och nu. Sorgen skulle inte finnas om det inte fanns en motsats till den, det är det vackra i det smärtsamma.

Helande

Jag är redan hel. I mitt andliga sökande började jag min resa med att försöka hitta delar av mig själv för att så småningom bli hel. I detta sökande var det lätt att glömma livet här och nu och tro att där framme, lite längre fram, där kommer allt bli bra. Där borta är jag hel, klar och kommer vara lycklig. Den stora förändringen för mig skedde när jag förstod att jag redan är hel, att det inte är något fel på mig. Jag har samlat på mig olika övertygelser som gör att jag tror att jag inte är hel. Jag behöver bara titta på det som är i vägen för att jag skall känna och förstå detta. Det är inget fel på någon av oss, det är bara övertygelser och tankesystem som ligger som lager på den vi redan är. När jag valde att sätta på mig de kärleksfulla glasögonen när jag gjorde något som inte kändes så bra och frågade mig själv, hur skulle kärleken göra? Då och där infann sig ett lugn och jag började bli mer snäll mot mig själv vilket även påverkade människorna omkring mig. Den där uppfattningen som vi har att vi skall bli klara är så tokig, för vi är ju inte här för att bli klara utan för att utvecklas och en del i den utvecklingen är att titta på det som vi tror att vi är och kärleksfullt låta den delen få tona ut. Den kommer dyka upp igen och det är okej, kärleksfullt så låter vi den inte längre styra vårt beteende och vårt liv. Successivt förändras uppfattningen som vi har om oss själva och vi kan möta oss själva som den vi verkligen är.

Förlåt

Detta utmanande ord, förlåt, jag har skrivit om det tidigare och just förlåt väcker en tyngd i mig. Jag vet samtidigt att när jag väl förstod förlåtelsens enorma kraft så infann sig bara lätthet. Jag tror också att det jag fick med mig från början, att så mycket var mitt fel, förlåtelsen blev för någon annan och inte för mig. Jag sa förlåt om och om igen till allt och alla och det kändes inte alls som någon lätthet inom mig. Många gånger hade jag faktiskt inte gjort något som egentligen var mitt fel. Det var lite som att jag skulle bli mer god om jag sa förlåt. Kanske har vi fått med oss detta att vara en god människa är att säga förlåt? Jag kunde nästan känna som om jag raderade ut mig själv ju mer jag sa förlåt och som om jag inte riktigt fick finnas till. Att be om våra synders förlåtelse har alltid klingat fel inom mig. Det kändes som om det aldrig gick att bli en riktigt god människa. Jag behöver inte förlåta det där som känns svårt att förlåta, jag kan bara vara villig att förlåta. I min villighet kan jag se vart den känslan och tanken för mig. Numera vet jag att förlåtelsen gör jag för mig själv. Förlåtelsen är inte för någon annan och det gör en enormt stor skillnad. Jag släpper denna tyngd från mitt liv och från mitt sinne. Jag kan vara villig att släppa taget om det som personen gjorde mot mig och slippa bära omkring på tyngden som den skapar inom mig. Den största delen är att förlåta mig själv för att jag kränkt mig själv, varit elak och väldigt hemsk mot mig själv både i tankar och handlingar. Att se på mig själv som ett litet barn, se hur oskyldig jag är i denna värld vi lever i. Att omfamna den där delen av mig själv gör att jag kan börja omfamna flera delar av mig. Jag ökar förståelse och medkänsla för mig själv, mina knepiga beteenden och handlingar. Jag kan börja förlåta mig själv, jag är okej trots att jag varit och gjort det där. Jag är ju människa och då får man bli och vara förlåten.

Älskvärd

Det är bara i nuet som vi kan hitta glädjen och omfamna vårt sanna jag. Genom förlåtelsen blir jag redo att minnas sanningen om mitt jag och redo att älska och lita på mig själv, redo att lita på kärleken igen. Jag behöver min villighet som ett första steg att acceptera att jag inte är min rädsla, att jag inte är ovärdig, inte är skyldig. Genom förlåtelsen är jag fri att njuta av lycka, frid och kärlek. Jag förlåter mig själv för alla gånger som jag varit så hård mot mig själv, fördömt mig själv, varit grym och ovänlig mot mig själv på något sätt och alla gånger som jag har kritiserat och svikit mig själv. Förlåt alla de gånger som jag sagt att jag inte duger, har fel, är dålig, är värdelös. För det är ju inget fel på mig och det är ju inget fel på dig. Vi är redan hela, redan älskvärda, vi är födda kloka med mycket visdom och vi är fria. Jag är älskvärd och du är älskvärd och någonstans på detta livsäventyr så tappade vi kontakten med sanningen om den som vi är. Förlåt att du glömt och börja minnas på nytt, du är fullständigt underbar och älskvärd. De där gamla tankespåren gynnar oss inte längre i vår utveckling och genom förlåtelsen av oss själva så släpper vi taget om dessa för att omfamna det som är evigt och sant, vårt sanna jag. Kärleken, som skapade mig, är det jag är.

Kärleken

Oftast skapas vi genom kärlek mellan två personer, inte alltid men jag hoppas att det oftast är så. Om vi inte skapas genom kärlek när två personer möts så ser jag det som att vårt verkliga ursprung alltid är kärlek. Så som jag ser det kommer vi från Kärlekens Källa som är förbi våra föräldrar och förbi religioner. Den kärlek som jag upplevt när jag varit kär, kärleken till min man, kärleken till mina barn är en enorm kraft och en kärlek som får mitt hjärta att expandera på ett helt magiskt sätt. Den går ju inte riktigt att ta på denna kraft, det är som om den är evig. Det är som om jag kommer i kontakt med det sannaste av sanningen. Den kärlek som jag känner till min man och mina barn, om jag tar den kärleken och riktar den mot mig själv, vad skulle kunna hända då? För jag känner inte alltid den kärlek som jag känner för dem, till mig själv. Vi vet att kärlek kan förändra allt, vi vet att kärlekens kraft är den starkaste kraften som finns. Vi vet alla någonstans inom oss att den kärleken är förbi den kärlek som många sånger bygger på, som det görs filmer och tv-serier om, skrivs om i böcker, allt detta är bara en förnimmelse av den verkliga kärleken. Vi vill alla känna den, vi längtar efter den, vi strävar hela vårt liv att få uppleva den och så finns den redan här inom oss. Vi har bara massa lager av olika övertygelser som gör att vi inte kommer i kontakt med kärleken till oss själva. Vi tror att vi inte är hela, inte klara, inte fulländade. Om den kärlek som vi känner för andra, kunde vändas mot oss själva, om vi kan ge en liten dos av den till oss själva så skulle så mycket förändras. Vi skulle förändras, alla skulle förändras, allt skulle förändas. Kanske är det just det som våra liv här på jorden går ut på, att vi skall älska oss själva, förstå vad kärleken verkligen är. Se och känna den inom oss själva och ge den kärleken till oss själva så att alla dessa lager som vi bär på av otillräcklighet, inte duga, inte vara tillräckligt bra och värdefull, kan skingras. Vi får kontakt med den vi verkligen är, den vi alla är, ren och sann kärlek. Tänk vad som skulle kunna hända om vi bara för en liten stund är villiga att tänka tanken och sedan ge oss själva den kärlek vi känner för andra till oss själva. När vi förstår vår egen storhet, att vi är kärlek och att vi kommer från Kärlekens Källa och alltid kommer att vara kärlek oavsett vad vi gjort eller gör eller vilken fysisk form vi har, då sker en förändring.

Glädje

När vi värderar/dömer oss själva och även andra är det egot som skyddar oss och som vill oss väl. Den går på de övertygelser som vi samlat på oss genom livet för att skydda oss. Det är därför vi så lätt värderar och dömer, både oss själva och andra, egot vill skydda oss fast den inte har helhetsbilden om vårt sanna jag. När övertygelsen dyker upp och egot kommer in för att ”hjälpa” oss kan vi göra ett nytt val, låta en ny tanke ta form som börjar omfamna den som vi verkligen är mer.

Några sätt att komma närmare omfamningen av dig själv:

·      Titta på när du värderar/dömer, utan att döma dig själv för att du dömer. Detta är ett automatiskt skydd som du inte längre behöver.
·      Vara nyfiken och undra, var kommer den där tanken och känslan ifrån? För fram den i ljuset och titta på den. Ibland behöver vi ta hjälp av en terapeut eller coach om den gömmer sig långt in i skuggorna och inte riktigt vill komma fram.
·      Överlämna det till något större, det som du tror på. Det kan vara till exempel genom bön som kan få dig att byta perspektiv. Se på ditt dömande med kärlek och medkänsla, dömandet ropar och längtar efter kärlek.
·      Testa att börja se för första gången. Vi har med oss så många tankar in i möten med andra att vi redan gjort en analys, dömt eller ligger steget före. Öva på att släppa alla tankar, värderingar och fördomar du har med dig. Prova att i ett mötet se för första gången på den som du träffar. Släpp det förflutna, släpp framtiden och var precis här och nu med den personen, som om ni träffades för allra första gången. Det kan även vara en situation, nollställ den och se vad som händer när du väljer att vara fri från det förflutna och framtiden. Testa att bara vara här och nu och släpp rädslan och bjud in kärleken.
·      Förlåt tanken och förlåt dig själv. Vi kommer alltid värdera och döma, så när vi hamnar där igen, vilket vi kommer att göra, var snäll mot dig själv. Säg eller tänk, jag släpper den tanken och väljer en ny.

Känn den glädje som kan infinna sig när du släpper värderingar och dömande och hur fri du är och kan vara. Du blir mer sann och kommer närmare dig själv, den du verkligen är när du blir snällare mot dig själv, omfamnar alla tokiga delar av dig själv, delar som vi alla har. När du kan skratta mer med dig själv, att du nu hamnat här igen när det blir så där tokigt. Börja att se det som en del av livet att det händer, vi övar ju på att leva hela tiden. När du omfamnar dig själv på nytt, ju härligare kommer du att uppleva att du själv är och plötsligt även de runt omkring dig. När vi slutar att värdera och döma oss själva så infinner sig mer glädje i livet. Livet blir både lättare och roligare. För vad är värdering och dömande egentligen, en tanke och en tanke kan både du och jag ändra. Det är frihet och den har vi alla. För mig har embrace, att omfamna mig själv fått mig att förstå att om jag kan se på mig själv med kärlek så förändras min energi. När min energi förändras, förändras samtidigt energin omkring mig. Om alla vände kärleken som de känner för andra mot sig själv, vilken värld vi skulle vi leva i, en kärleksvärld. Vi skulle uppleva paradiset på jorden, såsom i himmelen så ock på jorden.